Dagen efter

Idag var det tufft att vakna, men ändå kunde man minnas gårdagen på ett väldigt fint sätt. Så många vackra blommor, så många människor som kom. Det kändes som om alla ville visa hur fel det här är, och visa att de tänker på oss. Även var om det är så hemskt det som hänt, har jag aldrig känns så mycket kärlek! Och jag förstår inte hur människor som kände pappa, och känner många av dem som var där, kunde vara så starka och läsa dikter och sjunga!
Jag kan inte släppa det som pappas arbetskamrater på räddningstjänsten gjorde, vill att de ska veta hur mycket det betydde för oss! Och för alla!

Jag har fått mycket besök idag och har pratat mycket om begravningen, om hur vacker den var. Imorgon åker en del av släkten hem igen. Det var skönt att träffa alla men känns ändå tråkigt att man inte ses oftare än vad man gör. Men jag har lovat mig själv att hälsa på snart!

Jag är så glad att släkten håller samman så som den gör nu, stöder oss så mycket ( och vi dem ibland med kanske) . Jag vet att pappa hade varit väldigt nöjd om han såg oss nu, för han tyckte det var viktigt att skydda och ställa upp för sina nära och kära.
En sak jag lärt mig är att aldrig ta någonting för givet, och att man ska berätta för människor runt om kring sig hur mycket dem betyder för en -medans man har chansen!!