Rättegången mot den 29-åring som tidigare i vinter sköt och misshandlade sin före detta svärfar till döds i Brålanda skjuts upp. Innan förhandlingarna kan återupptas vill tingsrätten i Vänersborg att Socialstyrelsens rättsliga råd gör en bedömning av 29-åringens psykiska hälsa.
Tingsrätten beslöt tidigare under förhandlingarna att 29-åringen skulle genomgå en rättspsykiatrisk undersökning. Nu är undersökningen gjord men Rättsmedicinalverket är inte enig i sin bedömning av mannens hälsa.
------------------------------------------------------------------------------------------------
Det blir Socialstyrelsens rättsliga råd som får bedöma om den 29-årige man från Mellerud som misstänks ha mördat en 46-årig man i Brålanda i februari led av en allvarlig psykisk störning när brottet utfördes.

Enligt en större sinnesundersökning som Rättsmedicinalverkets gjort led 29-åringen av en allvarlig psykisk störning när brottet utfördes och gör så fortfarande. Därför bör han dömas till rättspsykiatrisk vård skriver de i ett utlåtande.
Men Rättsmedicinalverket var inte enig i sin bedömning och därför väljer Vänersborgs tingsrätt att skicka ärendet vidare till Socialstyrelsens rättsliga råd.
- Det är sällan det blir så här men jag har fått information om att det här var svårbedömt och å vore det fel att inte låta ärendet gå vidare, säger Patrick Baerselman, rådman vid Vänersborg tingsätt till TV4Nyheterna Väst.
Avslutningen på rättegången som var planerad i Vänersborgs tingsrätt nu på torsdag har ställts in.

------------------------------------------------------------------------------------------------

Han lyckas lura sig igenom detta.... då är han snart ute.... han spelar sjuk, sen blir han mirakulöst fort frisk, och är ute om något år. Helvetet kommer aldrig att ta slut, det har bara börjat...

...en dag kvar

http://anytime.tv4.se/webtv/?progId=744134&treeId=100713&renderingdepartment=2.757

http://ttela.se/start/vanersborg/1.429091

Usch jag vill inte se honom... när jag är i samma rum som honom så känner jag mig svag, ihoptryckt.... jag vill inte att han ska se mig heller. Jag bara väntar på att han ska skrika ut att han kommer att döda mig en dag. För det är jag säker på att han vill. Han tål inte att han inte har kontroll på mig längre. Nu har han verkligen förlorat den och vem vet vad han tänker på och planerar när han sitter där... Och en dag kommer han ut, då kommer han söka upp mig, barnen. Lika kall, lika bestämd att återfå kontrollen över mig.

Vad ska man förvänta sig imorn? Jag tror han kommer att berätta mer... han gillar nog uppmärksamheten...

Tydligen är det vanligt med hans så kallade minnesluckor, så de går nog inte på det. Jag hör på hans röst att han ljuger. Jag hörde att han inte var så nerdrogad som han spelade. Han tyckte bara synd om sig själv. Ett stort egoistiskt as, som han alltid har varit.
"Minnesluckor" är tydligen vanligt vid mord: http://ttela.se/start/vanersborg/1.429095

Jag ångrar att jag inte sa något mer när jag vittnade... jag tror de i alla fall... men man blir så tom när man sitter där, det går ju liksom inte att bestämma innan vad man ska säga. Man vet ju inte vad det blir för frågor heller. Jag skulle berättat om allt sjukt han har gjort... allt han har sagt, alla som har reagerat under åren och jag som hela tiden hittat på ursäkter för hans beteende.

Det sjuka var att det på slutet av rättegången kändes det som att det var en fajt mellan mig och honom, en diskussion om småsaker, oviktiga saker som inte hade någonting med detta att göra. Ska det vara en grund till att han mördat min pappa? Den idioten... fortfarande ska han skylla på mig... ALLT är mitt fel och så har det alltid varit... men det jobbigaste är att då och då känns det så. Som att jag har gjort han till den han är? Jag skulle varit tyst, inte ifrågasatt, inte sagt nej. Jag skulle hållt mig hemma, instängd, mer än vad jag redan gjorde. Då hade pappa levt. Då hade han inte behövt bli misshandlad till döds. Det hade vart värt det.
Han ville att jag skulle få lida för att jag inte löd hans order längre, han ville att jag för alltid skulle minnas honom och ångra att jag lämnat honom. Han lyckades.

Jag blir äcklad av mig själv när jag tänker på att jag hela tiden levde med min pappas mördare...

Min pappa är mördad...

Vad ska jag göra… jag kan aldrig få tillbaka pappa… kan aldrig ge mamma tillbaka sin man,,, kan aldrig låta pappa få vara med och se sina barn, barnbarn växa upp… Så fort jag tar ett kort så tänker jag att det här får pappa aldrig se… Det är ett minne efter pappas tid… det är så sjukt…

Jag kan inte fatta att jag har levt med en mördare, jag visste att han var sjuk, och jag var otroligt rädd för honom… han sa aldrig något med ord, men hans blick, hans närvaro, det hotade mig. Jag kände det genom hela kroppen, all ondska han hade i sig…

Varför lyssnade ingen på mig? I flera år har jag försökt få hjälp, med alla hans beroenden, jag har gråtit och berättat om hur rädd jag är, om hur sjuk han är , om hur barnen far illa. VARFÖR ville ingen hjälpa mig? Varför gav ni mig känslan av att jag var hysterisk och överkänslig? Jag trodde mitt liv var normalt… annars hade socialen sagt något när jag berättade, annars hade barnläkaren sagt något när jag berättade… det gjorde ni ju inte!!

När jag ser en bild på pappa så blir jag så arg… Jag blir så förbannad över hur någon kan ta sig makten över andras liv, vem tror han att han är?!
Jag känner bara hur allt börjar komma mer och mer, jag vet snart inte vart jag ska ta vägen… jag vill inte vara svag, jag vill inte bryta ihop. Mina barn behöver mig mer än någonsin, men hur länge orkar man?? De stackarna har inte bara förlorat sin morfar, utan även sin pappa! Han har svikit dem nåt så fruktansvärt, hur kan man göra så mot sina barn??? Hur kan det vara värt att aldrig få se sina barn växa upp, att aldrig få leka, busa, sova med dem, vara där för dem, allt…. HUR kan man välja att hellre skada en annan människa än att få uppleva det!!

Tänk om min pappa hade sett mig nu… så svag… så osäker…. Han hade velat att jag skulle vara stark… Jag önskar att man kunde få gå tillbaka i tiden, få en andra chans!!

Skolan igen

Ja idag var första dagen tillbaka i skolan sedan allt hände. Det kändes bra, det var ju "skolvärlden", ett ställe som bara är mitt och inte kan påminna om något av det hemska som hänt. Var skönt att se sina vänner. Det kommer nog gå bra, det känns som om jag kan fortsätta. Men ibland kan det räcka att man hör ett ord, så kopplar man det till händelsen. Det är jobbigt. Och när jag började bläddra i min almenacka jag har i skolan, såg jag alla tomma blad. Min framtid. Vad kommer det att stå här? Har det hänt något mer? Hur kan jag få sitta här och blicka framåt i livet, när pappa aldrig mer får göra det?

Ibland önskar jag att jag fick byta plats med pappa. (Men jag älskar mina barn för mycket för verkligen önska det.) För när man tänker på det, så led pappa en kort stund, jämfört med hur vi som är kvar får lida. En livstids lidande. Ibland vill man byta det mot en kort stund.

En grej som är så jävla sjuk, är att den människa som gav mig mitt livs största sorg, är också samma människa som gav mig min största lycka, mina barn. Så sjukt. Usch, han är inte en människa, han är ett monster.

Söndag

Idag var min farbror här och hjälpte mig med datorn. Vissa program som behövs till skolan, som han installerade åt mig. Det var snällt, och det kändes lite som att "pappa" var här på nåt sätt. För det var ju sånt som pappa alltid gjorde. Så fort man inte förstod sig på datorn så kom han och fixade det...
Men det var också jobbigt för ... ja det var ju inte han... det blev så uppenbart på nåt sätt, att han kommer aldrig sitta här och greja med datorn. Han kommer inte sitta med sin kaffekopp och undra om jag kan byta över från barnkanalen till fotbollen. Han kommer aldrig att busa med barnen mer, aldrig pussa Miranda med sin skäggstubb så hon blir röd på kinderna... Inte klappa Felicia på rumpan när hon springer förbi. Aldrig, aldrig någonsin mer...

Ändå känns det som om han är här. Som om han är nära. Och jag tror att han är det.
Han finns ju oss alla syskon. Han finns i mina barn. Jag blev så glad när min farbror sa till mig igår att Miranda påminde om pappa när han var liten. Det där lite busiga i blicken, och i minen. Så som han minns pappa som liten. Han lever vidare i oss, i barnen. Och när jag ser på mina syskon ser jag lite pappa i dem alla, inte bara i utseendet men också i karaktärerna.
Han är ju här hela tiden.

Släkten har sån fin kontakt nu, och det känns nästan som om det har varit så hela tiden. Det är så obeskrivbart det som alla gör för oss, det betyder mycket. Man hoppas att man ska kunna visa sin tacksamhet på något sätt, någon gång. Men jag tror att de vet det ändå, att de är viktiga för oss just nu. Men också i framtiden. Det här är någonting man aldrig kan komma över, man kan bara lära sig att leva med det. Men man glömmer aldrig, och man slutar aldrig sörja.

Bror och kusin har hjälpt mig få iordning på cykeln och cykelkärran idag. Så vi körde runt med den lite idag. Barnen tycker att det är väldigt mysigt att sitta i den. Längtar tills de får börja förskolan, de behöver det. Felicia mår inte så bra, och det är väl inte konstigt. Varit hemma i över 6 månader, och sen allt annat som hänt. Och en mamma(plus alla andra) som är ledsen och inte riktigt sig själv.
Imorgon ska jag hämta syster, hon ska passa barnen på Tisdag. Det blir bra för dem, hon orkar hitta på roliga saker och pyssla, leka hela tiden. Hon får med dem på allt. Jag hade tänkt att ta mig till skolan nämligen, så det blir barnvakt ett par veckor till, men nästa vecka börjar inskolningen på förskolan.

Dikt Till Pappa

Jag såg slagen på din kropp, jag såg såren i din själ,
jag undrar, ska någon behöva dö så här?
Tiden går så sakta nu
För en sekund sen var du här ju?
Mitt hela jag försvinnerkvar finns bara ett yttre skal
med tankar och samvetskval
En önskan från mitt hjärta
är att lindra dig från all smärta

Tankar som inte vill försvinna, Allting bara snurrar
Minnen som gör ont, Minnen om det jag saknar
Klumpen i bröstet har växt till ett berg,
Det värker långt in i min märg.
Rädslan den stegras och blir svår att hantera.
Tankarna snurrar, det blir svåra att sortera
En lycklig saga som plötsligt försvinner,
ett hastigt farväl och tårar som rinner.
Jag vill krama dig hårt pappa,
vill dig aldrig någonsin släppa!
Hjälp mig nu att vara stark.
Varför är livet så hårt och kallt?
Hjälp mig att få tillbaks min tro på livet
Och att inte ta allting för givet...

Tusen tårar senare jag står vid din kista här
Även fast du inte finns längre kommer jag alltid ha dig kär.
Det vackra kommer jag alltid minnas
I mina tankar skall du alltid finnas
Och när jag tystnar ett tag ,kan jag höra din röst
”Jag lämnar dig aldrig, så länge du minns ska jag finnas och ge tröst”

Du kommer alltid finnas i mitt hjärta.
Och när jag drömmer kan jag fortfarande höra din röst, höra dig skratta
För du finns alltid i mitt sinne,
förevigt bevarat i ljust minne.
Du pappa,morfar, son, vän, släkting, och bror,
vår kärlek till dig är mycket stor.
Vi glömmer dig inte, vi minns dig än
och jag vet riktigt säkert: Vi kommer att ses igen!

Fin dag?

Det är så blandade känslor just nu. Det är skönt att man fick ett så fint minne av pappa från begravningen, att man fick bekräftat av så många andra att han faktiskt var någon. Ett fint avslut, något vackert att få minnas i allt det "fula".
Men ändå känns det som att det är så mycket kvar. Så många frågor man vill ha svar på, så många saker man aldrig kommer att förstå. Rättegången kommer ge vissa svar, men inte alla. Frågorna kommer man att få leva med livet ut.

När vi gick ut idag , så var det fint väder. Solen skiner, människor som stannar, pratar. Det finns så mycket minnen av pappa överallt, minnen av min barndom och minnen från livet, överallt. Man både vill och inte vill se. Man vill inte bli påmind, men man vill inte heller glömma. Man vet inte vad man vill... Jo jag vill att allt ska vara som förut, att pappa ska leva.

Har varit hos mamma en stund och bara varit, släkt kom och gick, vi pratar och ältar mycket, det behöver man ibland. Nu sitter barnen och kollar på Peter Pan, och äter sitt lördags godis.
På Tisdag hade jag tänkt att gå till skolan, känns lite nervöst men ändå skönt att få nåt annat att tänka på!